Hej Hejdå

Jag önskade att vi skulle få en låt..vår låt. I stunder när jag inte kunnat skilja din andedräkt från min, när vi varit så nära att jag inte vetat vems svett som fanns i droppen som just rullade längs med min näsa. Hur många gånger har jag inte tänkt: "Det här blir vår låt! Det här kan inte vara utan slut, så grym är inte världen".

Men nu har stigen tagit slut. Vi kom fram till en passage så trång och slipprig att vi inte båda kunde gå där utan att den ena tog den andre i handen. Du gick. Jag kunde följt efter lite till. Men jag står kvar. Du kanske vänder dig om för att se vart jag blev av. Men jag stannade kvar. Jag vänder mig om och följer stigen tillbaka. Förhoppningsvis, om Gud är nådig, snubblar jag inte och skrapar upp kinderna på samma stenar igen.

Du är i ett annat land. Jag följer inte efter dig mer. Din väg gör för ont att gå och du vågar inte ta min hand.

Föga anade jag att detta skulle bli vår sång

http://open.spotify.com/track/5TYiTio0FT1tVlInOsjUHm

Min lust till dig

Kristina och Karl-Oskar sjöng just: "Min kropp min själ, har lust till dig"...då rann tårarna fulla med mascara och märkte mitt ansikte.
Håkan sjunger: "Jag går inte isär när jag går med dig"...det är just vad jag gör. Jag går sänder när jag är med dig.
Jag hatar dig för att du gjort så här med mig. För att jag inte kan koncentrera mig på min tenta, för att du aldrig lämna mina tankar, för att jag inte kan komma på hur i all världen jag kan bli kvitt dig.
Jag hatar dig för att du vände min värld upp och ner, för att du på tre minuter visade mig hur ljuvlig och vacker världen kan vara
Jag hatar dig för att du fått mig att tvivla på mitt sinne, mitt psyke, mitt hjärta, min kropp och min Gud.
Han verkar inte vilja hjälpa mig, min terapeut har redan försökt...då återstår bara du. Hjälp mig

Jag lyssna på Klara Zimmergrens sommarprat för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag hade citerat det från början till slut men det skulle ta timmar...men det är så bra! Hon talar om hur det är att leva i en tillvaro full med par som får barn, och själv inte vara en av dem. Att inte få va med.


Åh det är applicerbart på så mycket. Så många förbjudna tankar, känslor har hon satt ord på.
Jag älskar henne för att hon fick det hon drömt om utan att glömma bort och förkasta allt hon en gång tänkte och kände och var. Hon säger inte "Se på mig! Det hände mig och det otroliga kan hände dig med! Ge inte upp hoppet bara! Kämpa på"...hon säger "Du...jag vet att det är skit. Gud reste sig ur sin soffa och hjälpte mig men jag har inte den blekaste aning om hur du ska bära dig åt för att han ska hjälpa dig. Du...jag vet hur det känns. Jag minns"


Tack. Tack. Tack för att du säger något som inte lukat illa av billig parfym och självhjälpsböcker. Sanningen må lukta koskit ibland men jag föredrar faktiskt redigt gödsel, och att stå bredvid någon som jag kan möta i det faktumet och den sanningen. "Ja...det stinker. Men vi lever ändå"


Jag är så trött. Så trött! Trött på att lufsa genom tillvaron, längta efter någon att pusta ut hos på natten och få en puss på pannan av på morgonen så mycket att det bokstavligt gör ont. Så mycket att det bokstavligt talat börjat ge fysiska men. Men tröttast av allt är jag på att höra att jag inte ska ge upp.
Då vill jag fråga: Vad är i detta fallet motsatsen till att inte ge upp? Att acceptera den möjligheten att det kanske aldrig kommer att hända. Att hitta ett liv som jag kanske inte hade hoppats på men som kanske bär med sig tusen andra ting. Att inte behöva vara avundsjuk. Att kanske, kanske, kanske bli fri.


En unge som tävlar i talangjakt efter talangjakt men aldrig ens kommer trea. Säger vi till henne att kämpa på även när hon 10 år senare fortfarande inte kommit någon vart. När domarna än en gång gett henne fina recensioner men hon inte fått komma upp på pallen. Säger vi inte till henne..."Du...här är ett liv utan att vinna Melodifestivalen...det är ganska fräckt det med"


Att ge upp...vad är så farligt med det? Hade det berott på mig hade något hänt för länge sen. Uppenbarligen hjälper ju inte min medverkan i detta lilla projekt. Vad hjälper det om jag ger upp. Situationerna uppsöker mig i alla fall. Jag får komplimanger, får nattliga samtal, blir smekt över halsen utan att det betyder någonting, fastän det sitter någon annan och väntar hemma. Men jag kan i alla fall se mig själv i ögonen och veta att jag må bli trampad på, det här är inte vad jag förtjänar, men det var i alla fall inte jag som fällde upp paraplyet när det fastnade i röven. Det var inte jag som lade mig på golvet och sa: "Snälla du! Skrapa av dina leriga stövlar på mig.".
DET är för mig att ge upp. Ge upp förnedringen i att söka och arbeta för något som mynnar ut i samma skit varje gång. Mod är att tänka nytt, att våga hoppas på något bättre, att våga möta och acceptera det oväntade och att våga ta sig själv genom livet med någon jävla heder i behåll.

Ett brev från längesedan

I min dagbok från längesedan finns resept på kakor och EN sida från EN dag..."Vad är jobbigast, att leva och ha en massa förhoppningar och bli besviken eller att hoppa från Älvsborgsbron?"
Då var jag tolv år
Jag har inte kommit på svaret än
Men jag vet att idag vill jag verkligen inte hoppa från bron
Och det är väl svar nog så här i slutet på första halvlek

Nej, No, Niet, Nicht...

En vacker kropp, stora armar och en söt hund ville gå ut med mig idag...jag har redan prövat tre sätt att säga nej. Jag drömmer om andra armar. De är inte särskilt stora, men de är ömma och varma och trygga och kommer med ett par händer som är det samma. De kommer också tillsammans med en fruktansvärd garderob, en tveksam frisyr, en humoristisk dialekt, en liten dubbelhaka...men FY FAAN vad jag vill ha hela det knepiga lilla paketet...

Nu ska glada julen kastas ut, ut, ut...

Jag har gett mig ett år i present. Ett år att packa ner prydnaderna av förhoppningar jag hängt på livets julgran, stoppa dem i en låda och begrava dem på det högsta berget med den vackraste utsikten. Kanske drar jag mig dit för att minnas dem ibland. Så småningom minns jag inte hur de såg ut. Hur ont det gjorde när jag försökte ta i dem och skar mig på de glittriga kanterna. Då blir jag kanske äntligen fri. Kanske kan jag njuta av utsikten och glömma hur livet skulle kunnat vara om jag vore någonannan.

Alla goda ting är fyra

Männen som sagt att de älskar mig är fyra stycken.

Den första var en snickare som älskar båtar och jazz. Han är konstnärlig, har öga för detaljer och blir ofta orolig och nervös. När han blivit ihop med sin första tjej levde han på blåbärssoppa ett halvår för magen tålde inte annat. Han spelar gitarr på toaletten.

Den andra var en liten kille. Vimsig tonåring, med lite koll på världen men med stora ambitioner. Nu en stadgad man, kanske med lite mer koll på världen men fortfarande stora ambitioner. Han blir expert på allt han gör och tänker mycket. Vi drömde om att bo i ett slott.

Den tredje var en man från Irak. Han hade kört lastbil och blivit skjuten i axeln. Han tycker om kvinnor med hull. "Jag läskar daj".

Den fjärde var en konditor från Bohuslän. Med hår som solen och gråa vackra ögon. Han hade inga stora ambitioner och drömmar men jag tror han var lycklig rätt så ofta. Han kunde sitta och titta, på vad som helst som var vackert hur länge som helst. Han levde efter mottot "Det ordnar sig alltid om man tar det som det kommer". Han gick sönder när ett barn inte mådde bra och var lyckligt. Han älskade hundar och barn och de älskade honom.